Emil

(Fra venstre) Emil, og onkel Håkon

Tatt høsten 2003, da Emil fortsatt nøt tilværelsen ved å ligge på gulvet og stirre opp..

Onkel skriver:

Emil klarer seg fortsatt veldig bra.
Han fungerer som en helt normal gutt, med enkelte unntak, men er likevel helt unik.
Emil viste seg å være en liten tøffing, da vi fikk vite om sykdommen da han ble født for to år siden, og med tiden har han vokst seg til å bli en stor, liten gutt. Han har trosset det alle legene sa og trodde, og klarer seg utmerket, omtrent som om han ikke brydde seg om hva de høyt utdannede hadde å si. Nå har han trachostomi (kanyle som han puster gjennom i halsen), og sonde-mating (han får mat rett i magen), noe som hindrer han meget lite i å gjøre hva andre 2-åringer gjør, som å vaske (ja, faktisk, swiffer var visst ekstremt fascinerende).

Siden siste oppdatering på bloggen, har det skjedd mange ting. Emil har begynt å gå, og utviklet gåinga til løping, noe som alltid er like populært.
 Siden sist har han også vokst(selvfølgelig) ganske mange centimeter. Hvor mange, er uvisst, men ihvertfall en god del.
I august startet han i barnehage, noe som går meget bra. Det hippeste i barnehagen nå, er at man legger seg forsiktig ned, dunker hender og hode i gulvet, og sier: "AU!".
Hvorfor? -For å få oppmerksomhet.
Fungerer det? -Ja.

Onkel Håkon

Hei.

 

Jeg heter Emil, og er pr. dags dato 17. mnd. gammel.

Jeg er født med en muskelsykdom som gjør at jeg ikke kan spise eller puste sånn som man vanligvis gjør. Jeg puster gjennom et hull i halsen, og maten får jeg gjennom en slange i magen.

Jeg er likevel en aktiv og glad liten fyr som leker masse.

Jeg lærer tegn som jeg kan bruke for å kommunisere.

De voksne som kjenner meg sier jeg er veldig flink, fordi jeg bruker tegnene riktig.  Jeg har også lært meg å stå helt alene, det var det visst ingen som trodde at jeg kunne klare?.

I det hele tatt så klarer jeg mye, mye mer enn alle rundt meg trodde.

Jeg er blid og sur, opplagt og trøtt, akkurat sånn som alle barn (og voksne) er.

Jeg er et lite menneske som trenger litt hjelp til ting som ikke går automatisk.

Og den hjelpen får jeg av mamma og pappa. For de er nemlig verdens snilleste og flinkeste når det gjelder meg!!!

Også leker de masse med meg... og stimulerer.., heter det visst.

 

Dette var litt om meg.

 

Hilsen Emil

 

 

 

 

Emil i Lönneberga hette en pojk som bodde i Lönneberga. Det var en liten vild och envis unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst det. När han inte skrek. Han hade runda, blå ögon och ett runt rödblommigt ansikte och ljust, ulligt hår. Alltihop såg snällt ut på något sätt, så man kunde tro att Emil var en riktig ängel. Men det skulle man inte bara inbilla sig.

Fem år var han och stark som en liten oxe, och han bodde på gården i Katthult i Lönneberga by i Småland. Och så talade han småländska, det lilla livet, fast det kunde han inte hjälpa. Det gör man i Småland. När han ville ha sin mössa, då sa han inte som du: "Jag vill ha min mössa." Han sa så här: "Jag vill ha mi mysse!" Hans "mysse", det var en sådan där skärmmössa med svart skärm och blå kulle, ganska ful. Den hade hans pappa köpt åt honom en gång när han for till stan. Emil blev glad åt mössan, och när han skulle gå och lägga sig om kvällen, så sa han: "Jag vill ha mi mysse!" Hans mamma tyckte inte att Emil skulle ha mössan med sig i sängen. Hon ville lägga den på hyllan i farstun, men då skrek Emil så det hördes över hela Lönneberga: "Jag vill ha mi mysse!"

Och Emil sov med mössan på sig varje natt i tre veckor. Det gick ju för all del. Fast det var ganska knöligt. Men huvudsaken var att Emil fick som han ville, det var han noga med. Framför allt fick det ju inte bli som hans mamma ville. En gång en jul försökte hon få Emil att äta stuvade skärbönor, eftersom det var så nyttigt med grönsaker, men Emil sa nej. "Tänker du aldrig äta grönsaker", frågade hans mamma. "Jo" sa Emil. "Riktiga grönsaker."

Och så gick han i all tysthet och satte sig bakom julgranen och började knapra på den. Men han tröttnade snart, för det stack i munnen. Så där envis var Emil. Han ville bestämma över mamma och pappa och hela Katthult och helst över hela Lönneberga, men det gick inte Lönnebergaborna med på. "Det är synd om Svenssons i Katthult som har en sån illbatting till pojk", sa de. "Honom blir det aldrig nånting av."

Når man er 17 måneder gammel, må det jo til mye søvn.
Så det så.

Unni og Emil bor i Oslos hippeste strøk.(sier vi)
Sånt blir man kafèløve av.

At Emil står sjæl!
Tjohoo!

Gamlemor Unni har sagt det, da.
Ganske så sikker kilde.

"Hva er det du sier, mamma??! Har du mistet
CD'en med Prompesangen på??!!?

Skal legge inn litt flere bilder her nå.

Her er ett av Unni(Emils mor og min søster) og lille Emil-Tarzan, da.

Her er en liten weblogg om lille Emil, 15 mnd. gammel.
Sådetså.